Ta Paralympics på allvar istället

Paralympics är ett av världens största idrottsevenemang sett till antalet deltagare, och det är helt fantastiskt hur vissa idrottare kan vara så duktiga trots sina handikapp. Jag såg det brasilianska landslaget i blind-fotboll nyss, jag tappade hakan över hur de här blinda killarna kunde dribbla och göra mål – och försvara sig med bara hjälp av sin hörsel. I varenda sport finns det extremt duktiga män och kvinnor som gör otroliga saker med de resurser de har. Jag twittrade att "paralympics-athleterna kämpar dubbelt så hårt men får hälften av erkännandet", och det är tyvärr till och med en överdrift. I själva verket är Paralympics en väldigt intern tävling; en uppvisning. Åtminstone kan jag inte tolka det på något annat sätt när det handlar mer om ryggdunkningar än om resultat. Det är total tabu mot att kritisera en handikappad idrottsutövare – inte för att de tävlande inte vill ha press på sig, utan för att media är livrädda att säga stötande saker. Men tyvärr, när ingen press finns i förväg och inga tuffa krav ställs under tiden och ingen kritik finns efteråt, blir det lika lite roligt att vinna som det blir tråkigt att förlora. Därför är Paralympics ur ett svenskt medialt perspektiv mer en uppvisning och ett forum för att samla sympatier. Det är ju väldigt ironiskt, eftersom det absolut sista de som kämpat så otroligt hårt för att komma till Paralympics vill, är att bagatelliseras som utställningsobjekt. De vill inte ha sympatier, de vill inte bara visa upp sig - de åker ju och tävlar för att de vill vinna! Men det säger sig självt att om man får en klapp på huvudet oavsett man vinner eller kommer sist, så känns den där klappen bara jäkligt oinspirerande, eller hur? 

Ett annat inslag i Paralympics som tyder på att det mest är en uppvisning, är de många jokrarna som får delta, och de ojämna handikappen som tävlar mot varandra. Det var nyss ett inslag på sporten om en simmare som bara hade höger arm och höger ben att simma med. Han hade tagit sina första simlektioner så sent som i våras och bara gjort två tävlingar innan. Han hade anmält sig till sommarens evenemang redan innan han hade tagit sin första lektion. Naturligtvis hade han inte en chans mot övriga simmare som hade två armar och två ben, han kom i mål när de andra redan hade torkat och suttit i bastun en kvart. Sportkommentatorerna påpekade bara hur inspirerande han var, om och om igen. Och visst... jag kan inte säga att jag inte är imponerad av en kille som pallar kämpa så hårt. Men vill man att det ska vara en sportsligt intressant tävling måste man också respektera tävlingen genom att ställa prestationskrav. Man måste ha ett regelverk som gör tävlingarna rättvisa och kvalificeringsnivåer som gör att tävlingarna blir intressant. Tar man in en kille för att man tycker synd om honom är inte bara att vara respektlös mot alla som förtjänat den platsen på startlinjen mer, det är att reducera hela handikappidrotten till ett menlöst spektakel.