Klippt mig kort

Frisörskan jag har haft i en massa år har alltid velat klippa mig kort. Varje gång jag har klippt mig har hon förberett en lista med argument över varför. Jag brukar alltid säga att jag inte vill ha det särskilt kort, och så brukar hon klippa något mindre än vad jag säger, och så brukar hon tycka att hon vunnit och jag betalar och går hem. Men den här gången behövdes ingen övertalning. Jag är uppriktigt less på mitt hår, och att jag aldrig vågat göra något nytt med det, så jag gick in i salongen med vit flagg. "Hår är en konst och jag är din konstnär", sade frisörskan och slog upp en bild i en tidning, "såhär ska du se ut!". Det var en bild på någon sminkad hårmodell med femton lager vax i håret, snett-inåt-bakåt-kammad med trendiga glasögon utan styrka. Jag suckade lite men lät henne hållas. I bakhuvudet hörde jag min mamma hurra och tjoa, hon har aldrig varit något stort fan av att jag oftast varit långhårig, och varje gång jag klippt mig har hon sagt "åh så fin du är i KORT HÅR!" :). Nu vet jag inte hur snyggt det här blev, jag tyckte det såg rätt bra ut när det var klart, men sedan jag kom hem har jag stirrat mig blind på min hjässa. Det där med att stirra länge på något är ungefär som att upprepa ett helt vanligt ord tusen gånger. Det spelar ingen roll vilket ord det är, det låter ändå konstigt när du sagt det många gånger och funderat över det. Den känslan har jag när jag ser mitt hår nu. Men jag måste säga att det är sjukt skönt, rent funktionellt :)

Kortklippt!