Igår kväll när Nalle ivrigt trippade ner för trappen satte han kvällskaffet i halsen - ty där satt en liten rädd kissemiss och såg helt vilsen ut på ett kallt trappsteg. Lite längre ner hade någon ställt en cigarettrök-stinkande väska med en lapp som sa något i stil med "HJÄLP! Jag är en liten kattunge som heter Hasse, katthemmet ville inte ta emot mig så jag har inget hem! Snälla hjälp mig!". En stackars lite kissekatt, skör och smal som en tändsticka, jag och Jessica Olausson som var med, kom fram till att vi inte kunde låtaden ligga kvar alldeles ensam där utan hon tog med den hem till sin farmor - men jäklar vad grymt att bara slänga in en kattunge i ett trapphus sådär. Tänk om den smitit ut genom dörren, den hade snart varit död då. Eller om bara ingen hade tagit den under sina vingar, hade den svultit ihjäl härutanför ensam. Vad är det för fel på folk egentligen? Jag bara tänker på vår hundvalp, om han skulle få ungar - inte bokstavligt talat då förstås eftersom han är en kille - inte tusan skulle man ha hjärta att överge dem... Nu slutar den här historien lyckligt förvisso, men... det var ju bara tur!
Sen finns det en viss humor inblandad här också, i att personen som övergett katten först hade döpt den till Hasse. Det tog ett par titt, men det finns absolut inga tvivel om att det här är en flicka. Det får mig att tänka på den gamla Johnny Cash-låten "A boy named Sue" som handlar om en far som övergett sin son, men innan han överger honom döper han honom till tjejnamnet Sue. Sen handlar resten av låten om hur Sue spenderar sitt liv åt att hitta sin far och hämnas namnet som gett honom ett skämmigt liv. Jag tror dock det blir svårt för Hasse att hitta sin tidigare ägare och hämnas, men man vet ju aldrig. Det är en liten värld :)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar