När det knackar på

Min granne har uppenbara problem att säga nej till diverse försäljare och tiggare som kommer och knackar på. Jag vet inte om våra hus är mer drabbade än andra, men vi har åtminstone ett par tiggare i veckan här. Ibland har de prylar de vill sälja, ibland har de målat fotografier och ibland har de någon operation de behöver pengar till. Oavsett vilket, så börjar det alltid med att de försöker visa en lapp där det står om deras tragiska öde. Jag är varken känslokall eller samvetslös men jag säger alltid nej rakt av, jag läser inte lapparna och stänger dörren och låser om mig. Hela förloppet tar inte mer än ett par sekunder. Är det Jehovas vittnen som kommer kan jag rent av unna mig att vara lite otrevlig, för det får jag så sällan chansen att vara annars i livet, då passar jag på! Men grannen, oh... det är en familj, föräldrarna är något yngre än vad jag är och det brukar vara mamman därinne som öppnar. Jag kikar förstås ut lite i titthålet efter att de varit hos mig för att se hur de andra ska reagera, och varje gång läser hon lappen de har med sig. Och när hon väl har läst den så är det kört, även om hon bara läste den för att visa sympati så fortsätter de att visa sina bilder i flera minuter innan hon lyckas bli av med dem. Ibland får hon en bild att lägga i pappersinsamlingen, ibland slipper hon undan.

När jag bodde hemma hos mina föräldrar och gick i högstadiet hade jag en sådan tiggare som kom och knackade på. Det var förmodligen inte den första gången det hände, men den här gången kände jag mig gammal nog att lösa dörrsituationen själv. Tidigare hade jag bara ropat dit farsan så hade han sagt nej direkt, men den här gången kände jag att jag skulle fixa det själv! Det gjorde jag förstås inte, rätt var det var hade jag köpt en jävla blyertsteckning på en skogsglänta för femtio spänn - vilket var mycket pengar att slänga på skit när man var femton år. Jag konstaterade ganska snabbt att det var ett tryck och inte alls handmålad, men det var snyggt gjort. Jag la den väl i nån hög nånstans och glömde bort den. Sen en dag flera veckor senare när jag var på väg till skolan kom jag på att jag hade glömt att göra en hemuppgift i bildkundskapen. Man skulle rita någonting ur sitt liv, vad som helst. Jag hade skjutit på det för jag var kass på att rita, och nu skulle jag bli tvungen att skamligt säga till bildkunskapsläraren att jag inte hade gjort min läxa. - Eller?

Nej, jag tog förstås luffarens kopierade skitteckning och skrev mitt namn på den med en matchande blyertspenna, och lämnade in den. Bild-Lena blev hur imponerad som helst och MVG fick jag på hemuppgiften. Men senare under terminen blev hon förmodligen misstänksam... ja, eftersom mina övriga prestationer på lektionerna var minst sagt bleka. Jag kommer ihåg en gång att jag hade målat en cykel men när jag skulle visa den för klassen kunde jag inte själv tyda vad som var vad på den, "vänta, har jag målat ett ben här...?" ungefär. Det var skit. Hon blev förstås misstänksam och synade min tidigare bluff genom att be mig teckna något mer i blyerts till nästa uppgift eftersom jag var så talangfull på det. Jag var dock inte mottaglig för att bli synad just då, muttrade någonting om "konstnärlig frihet" och målade en ankdamm i vattenfärg istället. Den fick nätt och jämt godkänt, men jag var nöjd! Så det så! :)