Uhh, jag hade en riktigt kass natt häromnattens. Jag skulle till att lägga mig, det var rätt sent i onsdags, när plötsligt mobiltelefonen vägrade acceptera den strömkälla som jag så omsorgsfullt hade valt ut (en standardiserad iphone-laddare). Likt ett Jehovas vittne som vägrar ta emot en donators organ, höll min mobiltelefon så sakteligen på att dö – och eftersom batterinivån var så vacklande att jag inte vågade röra den, var jag tvungen att hitta en alternativ väckarklocka. Jag sprang upp på vinden för jag tänkte jag kanske hade nån gammal väckarklocka där. Det hade jag inte, och inte heller fick jag liv i min gamla mobiltelefon som jag tyckte dög för ett par år sedan. Jag la mig uppgivet på sängen och oroade mig nåt kopiöst för hur fan jag skulle lyckas vakna dagen därpå. Då kom jag ju på att jag kunde sätta datorn på väckning, genom kalenderfunktionen. Hur riskabelt som helst, jag testade den visserligen, men hur kunde jag veta hur alarmet skulle klara diverse digitala prövningar såsom standby-lägen, skärmsläckare och lösenordsskydd? Det var mitt enda hopp i alla fall, så jag gick och la mig... men fortfarande den här oron över hur det skulle gå. Tillät inte mig själv att somna förrän jag var så trött att det inte ens hade hjälpt att fästa ögonlocken på pannan med häftstift. Och inte ens då sov jag särskilt skönt, drömde mardrömmar om att jag fick sparken för att jag hade kommit en vecka för sent. Det var ingen sån där realistisk dröm som man måste dubbelkolla när man vaknar om det verkligen hänt, men ändå! Så jag fann mig själv klarvaken klockan halv sex på morgonen, och vågade helt sonika inte somna om. Nalle undrade vad tusan jag höll på med när jag gick upp och startade tvättmaskinen och diskade före soluppgången. Nalle oroar sig nämligen inte för värdsliga saker, som vad klockan är eller vad det är för veckodag. Skönt att vara hund!
 |
| Jag stal den här bilden på Nalle från Emma! |
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar