Att gå till tandläkaren. Eller att nästan gå dit.

Först och främst, jag är en ganska ordningsam person. Men när det gäller tandläkarbesök... tja, låt oss bara konstatera att jag inte alltid är helt motiverad att gå dit, och det går ut över min förmåga att hålla bokade besök. Nu är det väl bara max en gång om året man är där, så det är väl ingen större fara, men det känns ändå lite tråkigt att behöva ta den där timmen att gå till någon som ska utvärdera och bedöma kvalitén på mina tänder.

För en månad sedan hade jag en tid. Jag visste att det var på torsdag förmiddag, men jag kunde inte riktigt påminna mig om exakt vilken tid det var. Jag körde Nalle till dagis vid sju, och medan jag körde hem grubblade jag lite och blev lite nervös, "tänk om det var nu före åtta?". Ju mer jag tänkte på det ju mer började hjärnspöken retas med mig, när jag kom hem rusade jag bort till anslagstavlan för att kolla. Med anslagstavla menar jag en trave med papper som jag har på en hylla i klädkammaren. Förstås så hade jag mycket riktigt en tidig tid - tjugo över sju. Jag kollade på klockan, den var halv åtta, och jag svor tyst för mig själv en liten stund innan jag samlade mig och kom på min mästerplan. Jag tog bilen och brände ner till Folktandvården och gick fram till receptionen. Jag tvingade fram ett beklagande ansiktsuttryck och sa att jag var tjugo minuter sen för att bussen var försenad. Bytte till hundögon och frågade om jag verkligen var tvungen att betala dedär femhundra kronorna i straffavgift. Succén var klappad och given redan innan jag frågade om det, jag hade spelat så skickligt att jag inte bara slapp ifrån straffavgiften utan också blev nominerad till en Golden Globe. Eller nej, det där sista var inte riktigt sant. Men jag fick - en ny tid, en månad senare.

Den månaden senare var idag. Jag visste att det var idag, för det var torsdag, och jag tar alltid sånt där tråkigt på torsdagar - men jag kunde inte riktigt påminna mig om exakt vilken tid det var. Jag vaknade tidigt på morgonen, vid fem och jag misstänkte att det var för att min hjärna var lite nervös över den här tidsbokningen. Hjärnspökena hånade mig, och efter att ha slumrat en stund gick jag upp för att kolla på lappen. Men det fanns ingen lapp, jag hade bara fått en sån där liten papperstuss med en tid på och den hade jag knycklat ner i en ficka på en byxa som säkert redan hunnit både tvättats och tumlats. Smått panik, rände jag iväg till Folktandvården och flåsade fram ett "är jag sen?!" till receptionisten. Hon bara garvade åt mig och sa att jag var två timmar tidig men att jag var välkommen att sitta i deras väntrum och läsa deras nötta exemplar av Kalle Anka & Co-tidningen från typ mars 1996 hundra gånger. Eller det sa hon förstås inte, men jag förstod att det var det enda jag skulle ha att göra i väntrummet. Så jag smet förstås hem, la mig tillrätta i sängen och somnade. Tror ni jag vaknade, eller? Haha, äh! Klart jag gjorde! Fast bara sju minuter före jag skulle sitta i tandläkarstolen... Jag tryckte ut en halv tub tandkräm på en borste och borstade intensivt medan jag körde som en tok de två kilometrarna till tandläkaren. När jag kom fram till parkeringen hade jag så mycket tandkrämslödder i munnen att jag knappt kunde hålla det inne. Jag hittade en buske att spotta i, och för den lilla nervösa damen som passerade bakom mig, måste det ha sett ut som att jag stod och kräktes som en idiot.

Men jag hann! Flera minuter tillgodo dessutom och jag hann läsa några sidor ur den där Kalle-tidningen, innan jag blev uppropad av en vitklädd punkare. Jag trodde att det var en prao-elev eller något sånt, ung kille, och han var rakad runt hela huvudet med en kolsvart tuppkam i mitten, piercade öron... jag har inga fördomar - eller jo, det har jag väl, men jag tycker att folk ska få se ut precis som de vill, åtminstone privat. Men när jag upptäckte att han VAR min tandläkare blev jag lite först en smula förskräckt, och inledningsvis hade han samma arbetshygien som Per Morberg. Men jag ska inte säga nåt, han var trevlig och sådär, förmodligen väldigt duktig på sitt jobb - vad vet jag om det? Man kan ju inte gärna ifrågasätta en tandläkare om man inte är tandläkare själv. Men det gick bra, nu ska jag ägna mig åt resten av mitt liv ett tag.