Äntligen en sportjournalist som vågar säga att Sverige suger

Åh, vad befriande att läsa Sportbladet idag, när Robert Laul tog bladet från munnen och totalt sågade det svenska fotbollslandslaget. Alldeles för länge har journalistiken handlat bara om att peppa, tagga, boosta och framhäva landslaget inför varje match, och hylla de svenska spelarna för minsta lilla bagatell utomlands. Trots att sanningshalten ofta är tvekam och journalistiken enkelspårig så tycks folk ta efter det här beteendet och gå in i varje match med väldigt, väldigt höga förväntningar – på ett alldeles fantastiskt dåligt landslag med en ännu sämre förbundskapten.

Zlatan är förstås en av världens bästa offensiva fotbollsspelare. Och Rasmus Elm driver ryska ligans bästa lag med sin lysande kreativitet. Ingen av dem lyckas dock lika bra i landslagets tävlingsmatcher som de gör i sina klubblag. Backlinjen är den sämsta vi har haft under min livstid, tre av fyra spelare som ska starta på fredag sitter på bänken i engelska bottenlag. Den mittfältare som varit bäst senaste matcherna är en trettiosjuåring från en mellansvensk mittenklubb.

Men det stora problemet är förbundskapten Hamrén. Han byter startuppställning för varje match som går, det finns inte någon röd tråd någonstans. Efter ett hyfsat stabilt defensivt EM-kval satte han som en blixt från klarblå himmel allt istället på ett extremt naivt, offensivt kort och förlorade pannkakestil mot slutspelsgruppens absolut sämsta lag och förstörde hela upplevelsen för oss innan vi ens hann bli varma i kläderna. Som det är nu hade det förmodligen varit mer kontinuitet om han hade lottat uppställningen. Kim Källström var först inte ens uttagen i truppen senast för att han var för match-otränad, enligt Hamrén, men sen när en skada öppnade för att ta in någon, gick Källström direkt in i startuppställningen. Hur gick det till? Att han inte var med i truppen borde ju ha betytt att alla mittfältare som blev uttagna istället för honom var bättre än honom, men när han som reserv kom med så gick han ändå före alla de som Hamrén några dagar tidigare hade tagit ut istället för honom? Det är så ologiskt att det inte är klokt.

Eftersom vi är ett litet land i fotbollsmått måste vi vara väldigt ödmjuka när vi tar oss an alla motstånd. När vi är på förhand uträknade i möten med stora fotbollsnationer så spelar vi oftast riktigt bra fotboll. Men när vi möter mediokra lag och blir hajpade i media – så spelar vi i princip alltid jättedåligt. Vad säger det här då? Jo givetvis att ju mer "underdogs" vi är, alltså ju mindre chans vi har, ju mer måste vi kämpa och ju mer vi kämpar ju större chans har vi att göra en bra match. Och således, ju bättre vi tror att vi är, ju större blir chocken när vi inser att pisslaget vi möter kämpar extra mycket för att de nu är underdogs, och ju mer chockade man är ju sämre fotboll spelar man. Om vi bara kan enas om att vårt landslag egentligen är ett ganska halvdåligt lag och att spelarna känner realistiska förväntningar, så kanske vi kan spela på toppen av vår förmåga! Det handlar om att göra det bästa av materialet. Det har inte Eric Hamrén mäktat med hittills, och jag utgår ifrån att han får sparken om vi inte går till mästerskapet och överlåter ämbetet till någon som är mer taktiskt kvalificerad. Laul beskrev förresten backlinjen som att den blir så nervös av en bakåtpass att den faller i kollektivt nervsammanbrott, haha, det är precis så det är, men det är ju som sagt inte så konstigt när tre av fyra inte får någon speltid i sina klubblag.

Nu taggar vi för fredagens match, det är den enskilt viktigaste matchen på flera år, och den blir mångt mycket tuffare än vad media vill göra gällande. Så sänk förväntningarna och låt dig positivt överraskas istället, om det blir så. Själv kommer jag både ha väldigt låga förväntningar och bli så jäääävla förbannad om de spelar dåligt. Det du! Det är dubbelmoral på så hög nivå att det hajar du inte :)