Veckans filmtips - en chans att må dåligt och skämmas över att vår egen passivitet i världen.

Idag var det nästan att jag fällde en tår. Inte så att jag grät, men sådär så att man känner att ögonen blir lite fuktiga för en sekund, oavsett vilket så tillhör det inte vanligheterna, tårar nuförtiden är strikt begränsade till tragedier och lökskalning - men också någon enstaka film. "Pojken med randig payamas" var nog den senaste, och det var några år sedan. Men det förekommer bevisligen, det kanske är vanligare än jag vill erkänna, haha. Men idag såg jag en film som var sådär frustrerande jobbig igen, den Saudiarabiska filmen Den gröna cykeln.

Wadja är en 11-årig tjej som inte vill någonting hellre än att köpa den gröna cykel som hon fått syn på i cykelaffären. Ingen stöttar henne, för i det kvinnoförtryck som råder i Saudiarabien får inte kvinnor cykla på gatorna. Hennes mamma är upptagen med att försöka övertala sin man att inte ta sig an ännu en fru och i skolan får hon ständigt skäll av lärarna för att inte vara tillräckligt underkastande männen. Men en dag utlyses en tävling i Koran-kunskap med tillräcklig prissumma för att köpa den där fina gröna cykeln, och då bestämmer hon sig för att bli en mönsterstudent. Förtrycket är det genomgående temat genom hela filmen, det är fullständigt vidrigt, man äcklas verkligen i varenda scen och skäms att vara människa, men man genomlider det för att man hoppas på att det ska få ett lyckligt slut. Huruvida det blir ett lyckligt slut håller jag för mig själv, jag vill ju att du ska se den som jag såg den. 

Jag tror att det är lätt att förtränga hur dåligt ställt det är i östvärlden. Ingen vill tänka på det här, för att det inte finns någonting vi kan göra. Man vill inte gå och känna hopplöshet hela tiden över människoöden vi aldrig kan påverka. Eller kan vi det? Den arabiska våren gav lite hopp om bättre förutsättningar och författare såsom Waris Dirie (självbiografiska "En blomma i Afrikas öken", mm) och Freidoune Sahebjam (sanna historien "The stoning of Soraya M")  sparkar ner barriärer som inspirerar miljarder av människor. USAs intåg i mellanöstern, som trots att jag inte köper deras resonemang, rör också om i grytan. Ondskefulla förtryckande tyranner har i alla fall störtats och det är ju inte fel. Det finns så många människor som aldrig vågar göra motstånd. Barn som gifts bort till vuxna män, barn som misshandlas regelbundet, länder där kvinnor inte får vistas offentligt, våldtäktsoffer som inte har någon att vända sig till, av rädsla för att själva bli anklagade, vilket de förmodligen blir, eller bara hånade. Miljoner människor som lever hela sina liv i rädsla med känslan att de inte har något värde. Jag tycker att genom att se den här filmen tar du också ditt ansvar och slutar blunda som en idiot. Ju fler som vet om vad som pågår ju större är chansen att det blir en förändring, glöm inte det. 

Filmen har mycket värme och en hoppfullhet också, så det är en fin film i all misär. Det är det som gör den så fantastiskt fin. Här är trailern.