En bild är inte för evigt

Det är tydligen svårt det här med fotografiska minnen. Eller är det bara jag? Jag har alltid haft ett stort fotointresse, filmat mycket och förevigat alla tänkbara situationer i fotografier. Visserligen med blandad kvalité, allt från viktiga tillställningar till de sjabbigaste festerna, vackra reseskildringar såväl som meningslösa bilder på allt och ingenting, jag tycker det är kul, jag har jobbat upp ett mäktigt arkiv av mitt liv i bilder där ungefär alla jag någonsin umgåtts med finns med, det är gigantiskt. Jag är stolt över mitt arkiv, jag blir glad av att kunna gå tillbaka till varje punkt av mitt liv sedan tekniken blev digital, det är faktiskt häftigt, och jag delar gärna med mig – men inte alltid till folkets förtjusning :).

För ibland känns arkivet bara meningslöst, fler och fler bilder blir det som jag aldrig kan visa upp. När man gör slut med någon exempelvis så får man ju börja om från början, de bilderna får aldrig se dagens ljus igen, då anses man ju så klart vara socialt handikappad. Och likadant när en kompis gör slut med sin partner, då kan man glömma bilder från överallt där de var med tillsammans, för de får ju aldrig synas på samma bild igen av hänsyn till deras nya liv. Det finns några människor i mitt liv som jag hoppas aldrig gör slut, förstås för deras skull mest av allt, men lite för min skull också, haha, för om de skulle göra slut skulle jag få rensa sönder senaste årens bilder! Sen är det alltid någon på varje fest som avskyr sig själv på bild, eller är pedantisk och kräver  fri tillgång till att ta bort alla bilder de inte gillar. Gruppbilder kan man ju inte visa upp heller, för det är alltid någon som ska skämmas något kopiöst över en inte heeelt perfekt vinkel. För varje dag som går så skalar man bort den offentliga delen av arkivet mer och mer.  

Filmen jag la upp igår från en fyllig fest i gymnasiet blev mottagen ungefär som jag hade trott, en del älskade den, en del avskydde den, och jag vill förstås respektera allas viljor att inte publicera något på de som har önskemål om att att inte vara med på mina hitte-på'n. Så jag har lite snabbt klippt om den efter  önskemål och lagt upp den igen i en censurerad version. Så är det här i livet, man måste kompromissa :) 

Men – jag tycker inte om att behöva förtränga bilder. För mig är mina bilder en reflektion av mitt liv. Oavsett det gäller perioder då jag mått fantastiskt bra eller då jag mått sämre, när jag gjort bra eller dåliga saker, så är det händelser som har byggt upp vem jag är idag. Och bilderna speglar bara det, att skämmas för arkivet vore således att skämmas över vem jag är, och det är något jag definitivt inte gör. Så hjälp mig nu, ha lite självdistans och var stolta över er själva. Låt aldrig en dålig bild definiera dig. Du är bättre än så!