Det är så mycket lättare att rasera än att bygga upp

Det som hände i Oslo igår är verkligen fasansfullt. Jag tänker naturligtvis på massmordet på Utøya och terrorbomben i stan. Man ser det på ett helt annat sätt när det händer så nära inpå sitt eget liv, även om man hör om terrordåd och folkmord i mellanöstern och u-länder nästan varje dag. Det är svårt att ta in att det faktiskt har hänt. Jag har många vänner i Oslo och jag har varit där bomben small fler gånger än jag kan räkna till, jag ringde Christopher igår så snart jag fick höra vad som hänt och försäkrade mig om att han mådde bra - och Jessicas kompisar som bor där är turligt hemma på besök i Småland. Med snart 100 bekräftade dödsoffer får man räkna med att i princip alla i Oslo känner någon som känner någon som dött. Jag lider verkligen med alla mina norska vänner och tidigare arbetskamrater, med hela det norska folket!

Att en människa helt kallblodigt kan mörda så många människor och orsaka så mycket förödelse är helt ofattbart. Var och en av de historier man hör i nyhetsflödet som följde, är ren skräck! Att de fick tag i förövaren levande är visserligen en smula förvånande, jag hade förväntat mig att han var självmordsbenägen, men han var väl för feg för att göra det! Och även om jag är glad att han togs så att han kan få ett straff känns det lite som ett hån att han fortfarande lever. Jag läste i kvällstidningen att norsk lag eventuellt kan göra så att han får ett maxstraff på 14 år, men det kan bara inte stämma. Oavsett vilket så kommer han lindrigt undan - Oklahomabombarna fick väl tio tusen år och avrättning? Det är förstås inte läge att börja med dödsstraff i Scandinavien efter det här heller men det känns som ett hån att han lever när minst 86 oskyldiga unga människor blivit brutalt avrättade av honom.