Fransk ostbricka

För inte så länge sen hade jag ett par knippen läckra, röda druvor på kylning bredvid ett hekto Seine-et-Marne. En omsorgsfullt utvald kväll lade jag upp druvorna, vitmögelosten och ett dussin passande kex på en fin bricka, satte mig i den stela delen av soffan och slog på en invecklad samhällskritisk dokumentär om den bristande statliga kontrollen och insynen i den privata utbildningssektorn. Kort sagt: jag kände mig kultiverad. Jag kände att den här franska, nästan rebelliska osten, i kombination med den här isande samtidsintrigen, skulle göra mig precis så upprymd som jag ville bli...

... men så hände någonting! Jag råkade fumla och med fötterna sparka till ostbrickan så att två, möjligen tre vindruvor flög iväg och rullade in under soffan. Att rummet var mörkt, IKEA-lampan dålig, soffan låg och mattan röd underlättade definitivt inte mitt sökande, snarare tvärtom, jag hittade ingenting. Jag sprang bort och väckte Nalle, för jag tänkte att han kunde nosa reda på dem - han hittar ju all möjlig skit och här hade jag äntligen en vettig utmaning till honom! Men tror ni det? Nä, han kollade på mig som om jag var helt skvatt galen och somnade om, märkbart irriterad. Jag lyfte soffan åt alla tänkbara håll, vände upp och ner på soffbordet och snurrade omkring så mycket att grannen trodde jag höll på att vika pappersflygplan av ryamattan. Det var fullt krig, men jag blev tvungen att kapitulera. Jag hann se de sista tio minutrarna av dokumentären, blev inte det minsta uppjagad av den och jag tror att jag hann somna redan före eftertexterna. När jag vaknar - vad tror ni det första jag ser är? Jo, druvorna! De hade inte alls rullat ner under mattan, de låg mitt på parkettgolvet. De log åt mig, inbillade jag mig iallafall, så jag tryckte ner dem i soptunnan. Slutet gott allting gott.