Klaus Kinski

Gustaf, hemma en vecka från sina danska studier, var hemma hos mig en stund i torsdags och spelade FIFA 2012 och det hela slutade med att han var skyldig mig en gyrostallrik. Redan samma kväll hedrade han skulden och jag njöt av min gratis måltid medan vi satt hemma hos Viktor och kollade på den fantastiska dokumentären "my best fiend" ("min bäste ovän"). Regissören Verner Herzog berättar om vänskapen till skådespelaren Klaus Kinski. De spelade in monumentala filmer tillsammans men bakom kulisserna hade han uppenbarligen extrema aggressionsproblem. Det finns tusen exempel på det i den här galet underhållande dokumentären, men mitt favoritklipp är när Herzog berättar om när Kinski bodde i ett slags härbärge och en dag blev helt vansinnig. Jag kan inte ens försöka skriva det så bra som han berättar om det, så jag direktöversätter. Se den sen om du får chansen, det är en orgie i aggressionshumor.

"En dag, började Kinski en helt vansinnig löpning genom korridoren medan vi satt och åt. Jag hörde ett konstig ljud och sen kom dörren exploderandes in, den lossnade från sina gängor och landade mitt i rummet. Han måste ha hoppat emot den i full fart och nu stod han där... viftandes som en galning, helt hysterisk och kritvit i ansiktet. Han hade fradga runt munnen och frustade som en best. Någonting kom forsande ner från taket som höstlöv - det var hans skjortor. Hans skrik var otroligt gälla, han kunde faktiskt ha sönder vinglas med sin röst, och nu skrek han, tre oktaver för högt, "KLARA! SIN SUGGA!!". Saken var den att hon hade inte strykt hans skjortkragar snyggt nog. Klara, som lät honom bo hos henne gratis, gav honom mat och tvättade hans kläder...."