The best covers ever made :) Eller i alla fall några av mina favoriter!

I dessa "så mycket bättre"-inspirerade tider gör jag ett inlägg om covers - artister som spelar andra artisters låtar. Det finns oändligt mycket misslyckade exempel, det finns det en karaoke-tävling varje fredag på TV4 som är extremt kommersiell, och ute i svängen kan man höra så dåliga remixer att man vill att gå hem. Men jag ska fokusera på de jag tycker är riktigt bra. Det finns till och med gott om artister som är så kreativa att de har gjort en bättre låt än originalet. Utan någon slags inbördes ordning har jag slängt upp ett gäng låtar/musikvideos som jag tycker är helt jäkla galet bra, en stor del av dem är klart bättre än originalet, en del är precis lika bra fastän väldigt annorlunda och en del är kanske inte riktigt lika bra som originalet men ändå fantastiska i sin egen förträfflighet. En del boostar upp, en del tonar ner, en del byter fokus – men alla de här har satt sin egen personliga prägel på låten. Kommentera gärna eller tipsa mig om andra bra covers! 


Är det någon som kan göra en Nivanalåt ännu mer psykadelisk än vad den redan var så är det tusen-manna-orkestern The Polyphonic Spree. Av någon anledning har de inte sitt bästa album med på spotify, men den här låten har de överallt, är de mer stolta över den här än sitt eget material? :) Intressant stökig video också, vem älskar inte ett välregiserat kaos? :)


Anna Ternheim är en svensk skatt. Den här helt magnifika versionen av Broder Daniels paradlåt är med på hennes debutalbum "Somebody outside", i mitt tycke ett av de bästa svenska albumen som någonsin gjorts.


Norges vackraste röst gör en nedskalad Kiss-klassiker, när hon flyttar fokus från de rockiga instrumenten till lyriken inser man plötsligt att "I was made for lovin you" är en av de vackraste kärlekslåtar som finns. Den här radio-inspelningen är dock inte riktigt lika vass som den är på skiva.


Kaxigt att ta en traditionell folkvisa och göra en av nittiotalets bästa rocklåtar av den. Det hände förstås under storhetstiden medan de fortfarande var banbrytande. Deras nyare album kan man använda som kräkmedel, även om de påstår att de faktiskt gör sitt bästa.

Det här är lite fantastiskt, Johnny Cash lånar en låt av Nine Inch Nails som jag tycker är skitdålig, gör ett enkelt men briljant arrangemang av den och så blir det en av de vackraste låtar jag hört. Den hamnade på en skiva han gjorde som bara innehöll covers, bland det sista han gjorde innan han dog och den här var klart bäst därifrån.


Nirvana när de var som bäst, unplugged på MTV som då fortfarande var en musikkanal. Så fort jag hade hört den här versionen ville jag bara glömma David Bowie-originalet - som iofs inte är dumt alls.


Jimmy Cliff tillför så galet mycket positiv energi till den här låten, i mångas öron är det nog hans låt snarare än Johnny Nashs. Man kan inte annat än att älska Jimmy!


Gnarls Barkley kryddade upp Violent Femmes pedofil-stinkande "Gone daddy gone" så att den blev både snygg och fräck. Violent Femmes "hämnades" dock genom att göra en cover på Gnarls Barkleys kassako "Crazy" året därpå. Den var också snyggt omklädd, förresten, den kan jag rekommendera med.


Den här tror många är originalet, men sanningen är ju förstås att syntiga Tears for fears gjorde den många år tidigare. Garys förpackning är dock brutalare eftersom den präntar in den djupt deprimerande texten snarare än att lalla iväg ut på discogolvet. Kan dock inte säga att jag gillar den ena bättre än den andra. Tears for fears original är fantastiskt.


Ärligt talat har jag alltid föredragit Pet shop boys version före U2s original. Tycker dessutom de bakar in Frankie Vallis "Cant take my eyes off you" riktigt läckert. Ett underbart litet mästerverk!


Framförandet av den här låten gör den helt briljant, fem personer på en gitarr och det låter som ett helt band? Oförklarligt – jag ser det men jag kan inte tro det, hur kan man vara såhär musikaliska och ändå få det att se så enkelt ut? Ingen kommer åt Gotye, men den här versionen är också fantastisk. Det finns dessutom en parodi på den här covern av Key of awsome som är det roligaste jag sett.


En favorit! När jag såg att Ane Brun hade spelat den här blev jag glad ända in i själen, för det är en kanonlåt redan från början - och allt Ane Brun vidrör tycks bli till guld. Alpaville lär inte direkt ha något emot att förknippas med den här numera, det är bland det bästa jag hört av bara en person och dennes gitarr. Magiskt framförande!


Timo blandar och ger, men han smular sönder Sugababes tokplastiga original och sjunger den som att han verkligen menar varenda ord. Vet inte om jag tycker Timo ska stå på Skansen som i den här videon, men han måste väl också ha råd med mat. Lyssna den hellre på spotify.


Osäkert om jag skulle ta med den här, eftersom det är så mycket mer än en cover. Det är en soppa på en spik. En höna av en fjäder. Han har tagit en otroligt svag låt som ingen förstod och gjort den till ett mästerverk alla kan relatera till. Olle Ljungström skrattar förstås hela vägen till banken, så alla vinner :).


Freddie hade väl inte direkt någon jättesuccé när han dumpade Queen och körde solo. Men så hittade han The Platters gamla dänga och gjorde den till guld. Nuf' said.


Tror de flesta vet att jag är ett extremt stor fan av The Smiths och Morrissey, men det kan inte hjälpas, jag bara älskar den här versionen. t.A.T.u regerar i den här. Att två vackra tjejer sjunger om känslan att efter en deprimerande kväll på krogen gå hem ensam och vilja dö - har kanske inte samma trovärdighet som när fyra nördiga identitetskrisande Manchesterkillar sjunger det, men tjejernas medvetet bräckliga röster gör texterna levande, och arrangemanget är superbt. Jag helt enkelt älskar det.


Motown skulle göra cover på precis allt under emperiets desperata sluttamp. Men några få bra låtar kom ut av det, Stevie Wonder gör en rätt schyst version av den här Beatleslåten. Något riktigt äckligt däremot, är när Phil Collins skulle ge nytt sken åt Motown genom att göra en coverskiva med bara Motown-klassiker. Det var det värsta jag hört :)


Marilyn Manson gjorde ofta bra covers medan han var en intressant artist. Jag hade lika gärna kunnat ta med hans versioner av Depeche Modes "Personal Jesus" eller Eurythmics "Sweet dreams (are made of this)" men den här Soft Cell-klassikern får helt nytt liv i den här snygga versionen. Videon kan vi nog enas om att den är utomordentligt dålig dock :)


Haha, världens mest otippade cover. Tough Alliance första EP innehöll den här briljanta versionen av 50 Cents "Many men (Wish death)". Det är inte bara ett skönt stycke musik, det är också stor humor när två 23-åriga killar från Göteborg sjunger "I put a hole in a nigga' for fucking with me, my back on the wall now you gonna see / Better watch how you talk when you talk about me, cuz' I come take your life away". Älskar sådan självdistans.


Ingen har gjort den här låten med så mycket trovärdighet som Håkan. Inget illa om varken fantastiska Monica Zetterlund, mäktiga pipan Tommy Körberg eller Olle Adolphson, Den klär honom verkligen helt perfekt, ty den innehåller alla nivåer av uppgivna tillstånd, något som Håkan behärskar bättre än någon annan. Håkan är kung!



Nu är det kanske många gamla Eldkvarn-fans som går bärsärkagång, haha, men jag tyckte faktiskt det här var en av de bästa omgjorda svenska låtarna jag kunde komma på. Tekniskt snyggt, bra känsla, värdig. Diggar!


Om jag ska ta någon låt från årets Så mycket bättre som är fantastiskt bra så blir det den här, Bo Kaspers Orkester version av Nationalteaterns låt om sprintern John Carlos tragiska öde. Den är vacker, får en att vilja kämpa för mänskliga rättigheter och är samtidigt en spark i skrevet. Man vaknar till! Sjukt snygg uppdatering av en gammal fin låt.


Slutligen - kanske den bästa rockcovern av dem alla. Dropkick Murphys! De har rockat till med en redan fantastisk rocklåt, ruffsat till den, gjort den uppstudsigare, eldigare, skrikigare, tokigare, grymmare, hårdare. Framför allt har de slängt in en massa säckpipor, på rätt sida om gränsen till vansinne. Det måste vara det bästa genidraget jag hört, den här kommer jag aldrig tröttna på! Originalet gjordes förstås av AC/DC... men nu när den här versionen finns, vem bryr sig? :)