Hikkaduwa

In Sri Lanka we had found new friends. Among them, a traveling swedish couple in their 60's and their Sri Lankan driver, the man who helped us get in touch with, and translate our dialog, with Jessicas biological relatives in Ja-Elle two days ago, which I wrote about in my last blog. This driver also arranged the one day trip to the north Sri Lanka yesterday that we went on to see dolphins and whales. It sounds exclusive to have a personal driver, I know, but very cheap. The second day after arriving to Sri Lanka he invited us, as the friendly man he is, to his house to dine with him and his family. His family of wife and doughters was not allowed to sit at the same table as us, they had their meal on the kitchen floor, possibly because of the way women are treated in this culture. He refused all kinds of money in return, so the wonderful meal was free for us, which made us feel again, guilty, because they are poor people in the suburb of a dirty city. This swedish Couple from Stockholm thought it would be a nice gesture to take this driver and his family out to a restaurant because it was their final day in Sri Lanka. The man of this couple insisted and insisted until the driver said OK to this dinner request. He hesitated but eventually he showed up with his family, looking obviously uncomfortable in the situation. Neither of his family members had e v e r been to a restaurant before and did not know how to act or behave in this new situation. After splitting the total bill, we left the restaurant without really knowing if it was a good deed or if we just shamed them. I hope, in the end, they will think of this experience as something exciting.

Nu skriver jag lite på svenska igen, vi har nämligen kommit till ett nytt hotell, en ny stad och helt nya möjligheter att använda internet. Jag tar det från början. Vi hade planerat sedan ett par dagar att idag skulle vi åka ner till de fina stränderna vi hört så mycket om, nere i södra Sri Lanka. Det är en bra bit och på Sri Lanka är varken buss eller tåg särskilt bekväma alternativ, vi har hört att busschaufförerna gärna tar sig några huttar av den inhemska spritedrycken Arrak innan de sätter sig bakom ratten och sedan kör därefter, med en buss som är smockfull av människor. Tågen är tydligen extremt långsamma och bara om man har en oerhörd tur får man en vagn med Air Condition, annars får man sitta (men förmodligen stå) i en kokhet tågvagn. Det här gjorde att vi inte direkt såg fram emot själva resan ner. Men så träffade vi en väldigt härlig tuctuc-kille igårkväll som erbjöd sig att köra oss hela vägen ner till Hikkaduwa. Vi skruvade på oss, eftersom det skulle kosta betydligt mer än att åka kollektivt, men onekligen vore det skönt att sitta i en egen liten "bil". Tuctuc, för den som inte vet det, är en trehjuling med mopedmotor, som fastän den kör långsamt är betydligt snabbare än att åka kollektivt. Hur som helst, han lovade oss att vi skulle komma undan billigt och dessutom få en liten rundtur på köpet, så vi slog till! Morgonen därpå knackade någon på hotelldörren redan klockan nio. Klockan nio sover vi, förstås, så jag kravlade fram till dörren med sov i ögat, och vem står där? Jo vår lille ettrige nyfunne tuctucvän. Han ville bara se så att vi var uppe :)

Resan sedan gick riktigt bra, det var en riktigt bumpig resa, men vi såg väldigt mycket intressanta saker. Bland annat så åkte vi längs den tsunamidrabbade kusten och fick verkligen se vad den orsakat. Hus som fortfarande var i ruiner, gravstenar längs stranden och monument som var uppresta som en hyllning till offren. Det var verkligen en otäck upplevelse, men samtidigt hoppfullt med alla nybyggen, nya vägar och människor som återuppbyggde sina hem. Tuctucen gnotade på i dryga fyrtio kilometer i timmen och trafiken var mestadels riktigt brutal. Det var så mycket avgaser i luften att varje gång jag svalde kändes det som att jag hade slickat insidan av framförkörande bussens avgasrös. Vi kippade efter andan hela vägen genom tvåkommatvåmiljonersstaden och huvudstaden Colombo.

Vi hade redan kollat ut ett hotell i vår resebibel "Lonely planet: Sri Lanka", och när vi kom ner i Hikkaduwa framåt eftermiddagen åkte vi direkt dit. De här förarna man har här nere ska alltid försöka pracka på en massa andra hotell och erbjudanden, men vi var bestämda. Vi nekade både att åka hem till hans storebror och käka curry och att sova på det femstjärniga hotell han tyckte vi skulle till. Sen slängde vi åt honom ett par i våra ögon pinsamma pengar, kostade väl ungefär lika mycket som att åka från Larmtorget i Kalmar till vår lägenhet med taxi. Det här hotellet var helt fantastiskt. Inte ens i våra drömmar hade ett så här härligt hotell funnits. Vi hade med avsikt valt ett boende som hade ett amerikanskklingande namn, "A frame surf shop", där tänkte vi att vi äntligen skulle få prata med lite engelskkunniga människor och säkert få trådlöst internet. Hotellet ligger precis där Indiska Oceanen lägger sina stora vågor vackert i solnedgången, strandbaren påminner om någonting från Tom Cruisefilmen Coctail, med sin runda palmbladsbar. Vi fick ett rum på översta våningen med otrolig utsikt över havet och stranden. Just nu sitter vi faktiskt och skriver det här från ett bord på serveringen, så nära vattnet att vi nästan kan doppa tårna samtidigt som vi smuttar på soliga drinkar. Natten är svart men stämningen är glödande. Vi tänker på er därhemma i kylan och småler, och nu ska vi ägna resten av kvällen åt mys i värmen. Ha det bra, puss och kram /Christian och Jessica