POO

Okej, så, många av er har redan nåtts av nyheten att POO är borta. Många har visat sina sympatier, bland annat Fredrik, som poetade ihop ett par sentimentala strofer på min hyllning på bilddagboken. POO var som en gammal vän. Nästan sju år körde jag henne, från ovan övningskörning till erfaren fortkörning.

Världens mest älskvärda skitbil, hon var lite som en gammal hund som inte ville lyda, och man kunde inte göra någonting åt det. Man kan inte lära gamla bilar starta, som det nypåfunna alternativa uttrycket säger. POO och jag har ägt vägarna en längre tid nu, det kanske var dags att trappa ner. Ingen annan bil har vägrat starta så många gånger på E22an som POO, ingen annan bil har blockerat bilköer på väg ut från parkeringsplatser eller vägrat samarbeta när man haft bråttom nånstans som hon. Vi har varit i fyra länder tillsammans, i alla Sveriges hörn och kanter. Hon drog flyttlasset till Oslo trots att hon var sjuk och kände sig hängig; “vad har man vänner till”, brukade hon hosta när hon puttrade fram i trettio på landsväg. Hon brukade inte kunna starta när hon var varm. Då fick man bara respektera hennes beslut och avvakta ett par timmar.

Fredrik och POO och jag slog rekord i Shotgun-driving en höstdag för några år sedan, när Fredrik styrde bilen från passagerarplats hela vägen från Mörbylånga. POO och jag har kört in i fler staket och stolpar än några andra jag vet, och har varit på säkert tio festivaler ihop, vi har festat tillsammans och sovit tillsammans. Nu är du borta. Jag kommer sakna dig.

“ Jag saknar dig redan, passager seat driving, coop och tillbaka, klockan är mycket jag orkar inte cykla, vi behöver ride till systemet, burger king? varför inte, det har varit kallt hon kanske inte startar, nämen alkohol i baksätet får man smaka... ” - Fredrik Austrin, 19/6 2008