När man tror ingen ser

Igår var jag ute och åkte massa bil i de smålänska skogarna, för att träffa lite långväga kompisar. Och då gjorde jag en klassisk tabbe; jag trodde att ingen såg eller hörde mig, men tji fick jag. Det händer ganska ofta. Som förut, i Oslo, när jag var ensam hemma i lägenheten ibland och inte orkade klä på mig och stod och lagade mat naken i köket i en halvtimme innan jag insåg att vi bodde på markplan bredvid en gångväg. Det hände typ tre gånger i veckan, men det var ju utomlands, så jag tänkte inte så mycket på det.

Igår blev det desto pinsammare, jag hade bränt ut ett par CD-skivor till resan med låtar jag inte kan låta bli att sjunga med på, och jag körde nercabbat, eftersom solen låg på hela dan. När jag åkte igenom diverse småländska samhällen blev det förstås lite pinsamt när jag ideligen glömde bort att jag förmodligen hördes lika bra som om jag stått på marken utanför bilen. Första gången jag kom på mig själv, hade jag stannat vid ett övergångsställe och var mitt inne i att försöka mig på refrängen till Mando Diaos Long before Rock’n’Roll. Men värst blev det när en hel skolklass fick en gratiskonsert på Queenklassikern Somebody to love. Jag hade stannat för en järnvägsövergång, och sjöng nog hela låten där skulle jag tro. Men jag uppmärksammade inte att trettio tioåringar stod och stirrade på mig som om jag vore tokig förrän i sista refrängen. Jag var mitt uppe i Freddie Mercury-falsetten i slutskedet av sjuminutersversionen då, jag var nog till och med inne på sista ordet, “Love-wowowowow” och då insåg jag att jag tabbat mig igen. Och värst av allt, jag hade en grågrön skjorta som inte alls matchade mina rodnande kinder. Då tog jag upp taket igen och drog en halvmeter maskeringstejp över munnen.