Dags för diss

Nu har jag väntat länge nog med den här diss-bloggen. Jag var sugen på att dra den redan i oktober, sen dess har det trappats upp varje dag och blivit mer och mer outhärdligt, nu har den nått kulmen, bägaren rinner över vilken dag som helst nu. Jag pratar förstås om kollektiv-gitarrerna.

Going sitter här och lirar gitarr. Ackord efter ackord efter ackord efter ackord efter ackord efter ackord, jag blir helt tokig. Han lirade säkert tio timmar igår, tio timmar i fredags, i torsdags, i onsdags, hela tiden, i flera veckor. Det påverkar hela mitt liv, vilket i och för sig inte är så händelserikt just nu, jag hör de här fem ackorden om och om och om och om igen. Innan Going kom var det Jocke som satt dag ut och dag in. Jag kommer seriöst bli tokig. Riktigt vansinnestokig.

Dessutom har vi teven på, två datorer har pokerljud, jag försöker lyssna hörlurar, jocke spelar playstation med ljud, oftast har både going och jocke på musik på sina bärbara också och så konversationer på det. Senaste tio förfesterna vi haft hemma hos oss här har dessutom varit “gitarrförfester”, den överlägset sämsta formen av förfest. Ser fram emot tystnad så mycket att jag funderar på att fylla mina öron med cement, ungefär. .