Land och rike

Sitter på tåget mellan Göteborg och Kalmar och ser fram mot att äntra Småland. De sista dagarna i Oslo var, bortsett från tisdagsutgången, bara en påminnelse om hur skönt det skulle bli att lämna. Sista tre dagarna blev jag säkert frågad nittio gånger om jag ville köpa knark av en och samma - eller nittio olika - ghettonegers, det är svårt att avgöra, och ungefär lika många fejk-tiggare släpade sig efter mina ben när jag för sista gången strök huvudgatan Karl Johan. Så när jag kom till Göteborg igår trodde jag att jag skulle vara befriad från den typen av människor. Men det första som hände på Centralstationen var att en tattare kommer fram till mig och presenterar sig som om han kände mig, vilket jag definitivt inte gjorde. Han hade ett intressant förslag, iallafall tyckte han att det var sjukt intressant; jag skulle låna honom tvåhundra spänn, och för att stärka sin trovärdighet tyckte han att han skulle kalla mig “brorsan!” i varje mening. “Orka det här i Sverige!” tänkte jag, kollade så att jag hade plånboken och mobiltelefonen kvar i fickan, och flydde fältet svärandes. Sen blev det chill i kollektivet Svalan och jag kanske tycker jag bredde på med oartigt mycket trashtalk när jag vann mot Fredde i Fifa med Xboxkontroller som hade sett sina bästa dagar för fem år sedan.

Och så är man snart i Småland igen. Sverige - Kent-låten -i mina öron, och jag har precis lustläst Aftonbladets allsvenska bilaga två gånger och med norska mått är till och med SJs monopolförsäljning av godis och dryck tokbilligt.
Damn it feels gooooood.