Jan-Ove och jag

I natt drömde jag att jag helt plötsligt hade förlorat all rörelseförmåga i benen. Jag lyckades ta mig till sjukhuset genom att klättra ut till bilen, och med hjälp av en upptejpad vinklad spegel i taket, kunde jag ligga nere vid pedalerna och både gasa och styra med händerna. Det dröjde dock inte länge förrän polisen stannade mig, och jag förklarade hur det låg till. En av poliserna var lillebror till en gammal klasskompis jag hade i mellanstadiet, och jag förstod inte alls hur han kunde vara gammal nog att vara polis. Jag slapp undan böter, och fick skjuts till sjukhuset, där jag förklarade situationen för en kvinnlig läkare. Hon kollade på mig en stund, kände lite på mina smalben och sen gick hon för att hämta någonting.

Dröm om min förvåning när hon kommer tillbaka med en broschyr om handikappidrott och en blankett jag kunde fylla i för att anmäla mig till en tävling i rullstols-pingis. Men i drömmen var jag måttligt förvånad, var på gott humör och tyckte det lät spännande, så jag fyllde i den och hon lovade att posta den åt mig. Snart sitter jag i gamla bordtennishallen som låg borta där nya Maxi Stormarknad ligger idag, och jag har en rullstol modell äldre under mig, rostig som fan. En man som presenterar sig som tränare rullar fram mig till ett spelbord och ger mig ett racket och en boll och förklarar utan ett endaste litet dugg glimt i ögat att om han nånsin kommer på att jag inte är handikappad på riktigt, ska han se till att jag aldrig får spela bordtennis igen i hela mitt liv. Precis då börjar jag känna hur känseln i benen kommer tillbaka, lite som när en fot har somnat och är på väg tillbaka, men jag vågar inte säga något medan tränar’n är kvar, så jag spelar lite mot honom och låtsas vara handikappad tills han lämnar lokalen. Då springer jag iväg, hämtar min jacka och går mot utgången... Där står han! Där står tränarn i dörrn och pratar i telefon... som i en film, smyger jag ut bakom ryggen på honom, när han plötsligt hajar till och ser mig, då springer jag så snabbt benen bär. Det sista jag ser innan jag vaknar, andfådd av att förmodligen ha spelat luftpingis i sömnen, är, när jag vänder mig om, mitt i mitt livs löpning och ser hur han har sprungit efter mig, och snart är ikapp.
Gudskelov att det var en dröm.

Imorgon har jag därför sett till att jag måste gå upp före gryningen och köra farsan till stan. På så sätt kommer jag att vara vaken när Pingisläraren väntar sig att han lätt ska kunna fånga mig igen i mina morgondrömmar.