Confession

Jag har ett bekännande. Jag skyller på att jag var ung och dum. Jag var väl tretton-fjorton och hade tråkigt. Så jag följde "Days of our lives" en sommar. Visst, det är obehagligt att erkänna. Det gick alltid vid typ elva på sommarlovsdagarna när man precis vaknat och det var det och TV-shop att välja på. Jag vet. Jag borde ha valt TV-shop.

Nu, nästan ett decennium senare, är jag i en liknande situation. Jag har varit hooked på Heroes hela veckan. Nästan som besatt, jag sätter på avsnitt efter avsnitt efter avsnitt. Sett tjugotvå nu och mitt beteende kan inte beskrivas som någonting annat än tvångsmässigt. Är det världens sämsta serie? Har du sett den?

Karaktärer som byter sida i varje scen, värdelösa skådespelare, ohållbar bakgrundsstory. Handlingen överlag byter riktning vart femte minut och manuset är förmodligen skrivet av en tioåring, eller av en tjock retarderad gubbe som bor i sin morsas källare. Listan över vad som är fel med den här serien skulle få telefonkatalogen att blekna i jämförelse. Ändå sitter jag här nu och hatar mig själv för att jag kommer sätta på avsnitt 22. Har hört att det finns rehabiliteringshem, men nu har jag ändå bara två avsnitt kvar. Då kan jag lika gärna genomlida skiten och gå vidare med mitt liv sen.

Skönt det ska bli.