Gamla tanter stanna för gult

Igårkväll var jag på väg hem, det var ännu ljust, och jag skulle över en gata. Det var rött ljus, men inte en bil syntes till, i en märklig norskpatenterad enkelriktad korsning - som för övrigt är en sjukt dum idé. Så jag tänkte, jag ser ju att det inte är en bil på 300 meter, jag hinner lätt gå över den här fyra meter breda vägen. Jag börjar gå. Det känns bra första metern, andra börjar det komma en märklig känsla av att jag är bevakad. När jag passerar halvvägs över vägen känner jag hur någons blick bränner hål genom mitt huvud, så jag kollar upp. Där står hon; En gammal tant igen, en gammal norsk tant, som ser mycket irriterad ut, blodsprängda ögon stirrar på mig, hur kan han, hur kan han gå när det är rött, hur kan han? Hon nöjer sig givetvis inte med att bara stirra ondskefullt en sekund, utan envisas med att följa mig med blicken hela vägen över, jag har hörlurarna på, men precis när jag passerar henne ser jag att hon flaxar med armarna så menande att jag bara kan gissa att hon vill säga någonting. Jag spelar dum. Tar av mig lurarna, men tar på mig mitt oförstående ansiktsuttryck som jag sparat till en speciell situation. Hon muttrar tydligt, som bara nordmän kan; Du gikk... men de var ikke lov! (du gick, fast det är inte tillåtet!).

Jag klädde på mig mitt hånfullaste leende; Ja, sa jag, och försökte få smilgroparna så djupa att jag kunde få plats med en elefant i varje, jag gick!

Sen gick jag hem och åt en pizza. Med skinka och salami och champinjoner. Jag tog bort några champinjoner innan jag stoppade in den i micron... Bara så du vet. Tjo!