Morgontrött

Imorse var det den morgontrötte versionen av mig som struntade i att snöra skorna när han lämnade lägenheten. Eftersom ångesten igårkväll av att jag inte visste när jag började jobbet idag var överhängande och inte lät mig sova, var jag tröttare än jag nånsin varit förut, ungefär. Jag visste att jag antingen började vid sex eller halv åtta, ja eller det trodde jag i alla fall helt säkert, så tillslut kom jag på den perfekta planen; jag satte klockan på halv sju. På så sätt skulle jag komma ur situationen hyffsat välbehållen, antingen så glider jag in 45 minuter sen och pratar bort dethela med en snygg "måndagsmorgon-du vet hur det är"-inramning, eller så verkar jag ambitiös som kommer till jobbet med trekvart tillgodo och imponerar på alla.

Jag ska vara helt ärlig; planen gick inte helt perfekt. Jag bokstavligt talat snubblar in i T-banan vid fem över sju istället, lite efter min beräknade plan, sätter mig ner på en ledig sittplats och modifierar min morgonplan lite. Batteriet i iPoden vacklar och jag känner ett bakfyllegasrelaterat behov, men kan inte få utlopp för det då det sitter tre parfymerade damer runt mig och jag vill inte vara oartig. När tuben fem minuter senare är framme vid mitt jobb är behovet dock försvunnet. Morgontrötte jag, fortfarande utan full kontroll över mina ben, ragglar in på arbetsplatsen kvart över sju, förhoppningsvis ändå med kvarten kvar, får en blick av en kollega som jag inte kan tyda eftersom jag fortfarande har morgonsynen och måste kisa för att se överhuvudettaget. Jag började inte vid halv åtta, det var de dåliga nyheterna. Men inte heller vid sex. Nixpixobelix, jag fick istället höra en flora av skratt i ett dussin olika tonarter när det visade sig att jag börjar åtta timmar senare. Jag tänker naturligtvis först och främst på att jag kan gå hem och sova och blir inte så missnöjd ändå, och går tillbaka till T-banan för att ta tåget hem. Sa jag att jag var lite morgontrött? Det var mer än lovligt underdrivet, jag snubblar återigen in i vagnen och sätter mig ner och är på vippen till att somna - när jag upptäcker att jag sitter på fel tub, åt helt fel håll. Vid första bästa hållplats hoppar jag av och missar precis tåget tillbaka. Står och väntar, halvt sovande och irriterad, fem minuter tills nästa kommer. Somnar till efter ungefär en minut, och vaknar av herr biljettkontrollant. Jag har ingen biljett och han ser generellt inte särskilt munter ut. Jag låtsas leta efter min biljett, och till min stora förvåning har jag faktiskt en biljett i fickan, från början av månaden, som han av någon anledning godkänner och jag blir nöjd. Då dör iPoden, jag blir irriterad förstås och råkar ägna de minuterna jag borde kolla efter min station åt att lägga diverse förbannelser över podden. Så jag missar min hållplats och reagerar snart på att jag är långt åt helvete borta hemifrån. Lägger av en riktig rökridå innan jag lämnar den knökfulla vagnen, och går hem trots att jag inte vet alls var jag är. Frågar tusen personer om vägen, ingen har en aning om vart jag ska, så jag bara irrar omkring lite, lite som man gör när man är full, planlöst med en plan. Och lyckas, faktiskt. Kommer hem, har inga nycklar och ingen reagerar när jag ringer på dörren, jag bor ju med världens sju-sovare. En granne släpper in mig genom porten, inte helt utan att ge mig onda blickar för min minst sagt nonchalanta hälsning, och här sitter jag nu, och ska satsa på att sova ända fram till jobbet börjar - igen.