Sensationellt, nytt och fräscht

Idag köpte jag ett tuggummipaket. Inget chockerande med det, jag glömde min tandborste i Kalmar, jag har slut på mitt tidigare så välfyllda förråd av listerin och ännu är jag inte tillräckligt desperat för att hugga på någon annans kvarglömda tandborste. Så jag köpte ett paket tuggummi. Föga visste jag, att jag skulle få en såndär terapeutisk upplevelse. För grejen var den, att tuggummit smakade precis som min tandkräm. Det här ger naturligtvis upphov till ett av vår tids största i-landsproblem: Vem vill käka tandkräm?

Varje gång jag svalde fick jag nämligen precis samma känsla som om jag hade svalt tandkräm. Och det är ju lite underligt koncept på en tuggmoj; tänk dig att du borstat tänderna, och du har precis sköljt munnen med vatten - inte blir du väl sådär supersugen på att svälja? Nej, vesst, du spottar ut det i handfatet (eller från balkongen, i gräset, på duschgolvet, under kudden - var du nu är, det vet du bäst själv). Så varför görs alla tuggummi i bisarra smaker? Vad hände med det traditionella godis-tugget, ska man behöva huka sig vid en sån där bebis-size-tuggummiautomat utanför biograferna, för att få ett tuggummi med socker? Då får man både ryggskott och diabetes samtidigt. Snart får du kisspåse och måste amputera ett ben, då får du bara hoppas att dom inte kapar benet med påsen, för då lär det skvätta som tusan. Då är tandkrämsdoft det minsta problemet du har, det kan jag lova.

Förresten - varför känner jag inte igen mig i tandkrämsreklamen, när alla leende människor lyckas få tandborsten att smeka tänderna? När jag borstar är det minsann inget smek, det är en kamp, en fight, på liv och död. Slutar antingen med blod, svett och tårar eller med en bruten tandborstnacke. Vad är det om?