Skräcken

Kanske inte ondskans ansikte. Kanske inte avsiktligt skrämmande. Men igår mötte jag världens äckligaste tant - alla kategorier. Det är faktiskt inte ens roligt. Traumatiskt är ett för litet ord, jag genomgick ett flertal personlighetsförändringar under mötet med den här... grejen. Hon kom in där jag jobbar med sin make och skulle köpa kött. Kotletter. Förstår inte vad hon skulle med dem till, hon kunde väl knappast laga mat, hon klängde sig fast på en roulator som om det hängde på hennes liv, krampaktigt hasandes efter sin make som garanterat varit sexuellt oförmögen i minst sjuttio år, han var så krökt i ryggen att han såg ut som en bortsorterad banan. Kärringen, som måste passerat hundraårsstrecket med råge, flackade med blicken ett par minuter och fick tag på mig, jag visste inte när jag tog beslutet att gå fram för att hjälpa till att det här skulle bli en förödande upplevelse. Jag ska underlätta med en närmare beskrivning. Hennes ögon stod ett par centimeter utanför ögonglobarna och pupillerna var lika stora som min knytnäve. Hur vet jag det, undrar du, det var för att jag använde handen som ett sista desperat försök att skydda migsjälv, och kom fram till det här konstaterandet genom en rättvis mätning. Läpparna på henne var så torra att jag först undrade om hennes make var någon slags egyptisk gravplundrare, föreställde mig hur han rullade av gamla bandage från en mumie och där var hon. Så gick det säkert inte till, hon hade förmodligen bara bränt bort läpparna med sin ettikastinkande andedräkt. Hon kollade på mig genom ett par glasögon modell 220 f. Kr, nio centimeter tjocka i en färg som inte ens finns kvar i färgskalan längre. Hennes hår... Nä jag kommer inte ihåg hur hennes hår såg ut, jag mådde så dåligt under hela mötet att jag bara koncentrerade mig på att hitta en flyktväg. Hennes andedräkt var det verkliga problemet. Fula kärringar har man väl sett förr, liksom, men den här luktade värre än Satan själv. En blandning av stark ettika, gammal vind, förbrukad bajjamajja... Så hemskt att jag direkt kände hur benen vek sig. Måste bort härifrån! Men hon flåsade fram nån fråga om kotletter på nån slags antiknorska. Jag försökte koncentrera på frågan, men snabbt fick jag lägga alla mina ansträngningar på att hålla kvar ögonen i mina ögonglobar, undvika att spy, och att inte svimma. Jag försökte svara snabbt och koncist, men hon gav sig inte, drog ut en sexordsmening till tre minuter genom att pausa sigsjälv mellan varje ord för att flåsa, a.k.a ventilera sina sjuhundraårgamla lungor, tyckte jag såg dammmoln fara ut med andningen, en hög med jord låg kvar på golvet när hon hade gått sen, alternativt om det var hon själv som stått kvar så pass länge att naturen gjort sitt efter att jag flytt. Jag fick förstås kvälvningar, svarade på den frågan med, gav en bedjande blick till hennes make, blicken som säger "ta med henne härifrån, jag gör vadsomhelst, jag gör vadsomhelst...!". Det nappade, han försökte få henne att gå därifrån men hon gav sig inte, skulle hitte på en ny följdfråga, jag fick en liten mental blackout, vad händer, var är jag, hon fortsatte, vad är det för djur, varför är den på rea, jag grep mig tag i en disk för att kunna stå på benen, darrade med armarna när jag försökte peka så hon skulle kolla bort en sekund och ge mig lite andrum, men det gick inte hem alls, hon fortsatte, hon njöt väl av att se mig i mitt livs plågor, men till slut, så verkade det som att konversationen var på väg att ta slut, hon vände sig bort och mina ögon rullade helt utan kontroll runt runt, jag undrar om det är hon som ÄR mjältbrandviruset, funderade på huskurer och hur jag skulle ta mig till sjukhuset, då gick hon... Jag segnade ner på golvet i en hög, herre gud, sen sprang jag in till mitt köttrum och tog upp en gammal förruttnad kalvytterfilé för att jag trodde att den kanske kunde få mig att glömma stanken av tantan. Köttet - som var grönt och halvt förruttnat - luktade för ett par ögonblick som en vacker färgglad blomma på en sommaräng. Men inget kunde få mig att glömma lukten. Jag tänker fortfarande på den hela tiden, när jag blundar ser jag henne. Himmel hjälpe mig!