Potatisbullar

Javisst. Potatisbullar, säger jag. Det stod på matsedeln ett par gånger i veckan under hela grundskoletiden, som raggmunkar fast i ovala klaffsar, med lingonsylt. Jag har varken sett eller hört någon som nånsin ätit potatisbullar varken innan eller efter årskurs 1 till 9, hur kommer det sig? Ja, ja, nu vet jag vad du tänker igen, "Crille, du är bara bitter för att de serverades utan kött", men det är inte alls det jag snackar om, jag minns faktiskt att jag tyckte det kunde vara rätt gott ibland. Men att man fick det trettiofem gånger om året i ettan, trettiosju gånger om året i fyran, sextiotolv gånger i sexan, 50 gånger i nian - och sen bara; nä, nu finns inte den rätten längre. Du kan inte få tag på den här maträtten alls, nu är den borta. Säg adjö, du får aldrig se den igen. Jag tror att om jag ringde min gamle mattant från mellanstadiet och frågade om den, skulle hon rå-neka till att den överhuvudettaget excisterat. Snicksnack, skulle hon säga, och se ut som en FBI-agent som försöker dölja ett UFO som landat i nån sydstats lantishåla, det finns ingenting som heter "potatisbullar". Jag ska vara schysst och låtsas som att vi inte hade den här konversationen, glöm det här nu och gå hem och lägg dig. Så skulle hon säga. "Potatisbullar - med lingonsylt". Godnatt, världen.